För mig är konsten I alla dess former – bild, ord och musik – något livsnödvändigt, en ofrånkomligt följd av livet självt. Själva tillvaron är ju faktiskt konst. En levande poesi, stundom dramatisk, stundom lyrisk, en väv av toner, klanger och nyanser, mörka och ljusa, dova och glättiga. Och liksam jag fascineras av höglandsnaturens mörka skogar med tjärnar glimmande som flickskratt I det urtidskarga, det solglittrande ölandshavet och strändernas vattensköljda kalkstensklippor, tjusas jag av ljuset och skuggorna I en klännings mjuka veck – och av det skira genomskinliga skönheten i modellens kropp. Mitt måleri är realistisk, men inte fotografisk utan komponerat efter min egen vilja, format på mitt eget sätt och återgivet med mina egna färger och i mitt eget ljus. Därför blir mina målningar I lika hög grad vad jag ÄR som vad jag SER – en bild av verkligheten och samtidigt en spegel av mitt inre. Och I detta vill jag att betraktaren ska känna igen något av sig själv – detta igenkännande som innebär att man ser sig själv I andra. Därmed kan vi Kanske förnimma något av den där urspringliga gnistan som är gemensam för oss alla, och på så sätt komma närmare varandra och glädjas med varandra.
